Jag har lätt för att bli tårögd på bio, framför teven eller när man läser något sorgligt i en bok. Men otäcka nyheter i tidningar, radio eller på teve påverkar mig sällan på det viset. Naturligtvis blir man berörd av Englas öde och den sorg och andra känsloyttringar som drabbar hennes familj och vänner. Men det ger mig inga tårar.
Men i går hände det att mina ögon tåras när jag hörde om något sorgligt från verkliga livet i radio. Jag blev verkligen berörd. Det var Jill Johnson som var gäst hos Annika Jankell i P4 Premiär. Hon berättade om ett långt beundrarbrev hon fått. Det var från en 12-årig flicka, och man kunde se att hon lagt mycket tid och möda på att skriva, med olikfärgade pennor etc. Några sidor in skrev flickan att hennes mamma dog för några veckor sedan!
Jag känner inte flickan. Och det händer naturligtvis att andra barn drabbas på liknande sätt då och då. Både i Sverige och värden. Inte minst i krigs- och katastrofsituationer. Men just i detta fall så såg jag den lilla flickan framför mig som i sin sorg sitter och plitar ner detta brev till sin idol.
Många flickor har en jobbig tid i de tidiga tonåren. Och denna flicka har då ingen mamma att disutera med. Eller att skälla på, lite beroende på hur situationen är. Det finns förstås många flickor som är ”snälla” och inte gör uppror eller som inte har problem i den åldern också! Hoppas hon har bra människor omkring sig. Pappa, syskon och släktingar, vänner, grannnar etc.
Jag blir tårögd igen när jag skriver detta. Förstår egentligen inte varför just detta blev så känslosamt för mig. Finns inget rationellt skäl till att just denna händelse för någon helt anonym människa berör mig mer än andra liknande händelser. Men så blev det!
Läs även andra bloggar om sorg, dödsfall, sorg och saknad, saknad, ensam, gråt, tårar, ledsen, tonårskris
